Norrländska Korrespondenten – 21 september 1853, sida 4

Tiden. Något finns, som kallas Tiden. Gammal är han, äfwen ung. Han är klok och han är wriden, Han år lätt oc han är tung. Ån han tycks i gången frida, som en Dromedarius, än han far med wingar wida, fom en il från RTolus. Stundom synes han dig bister; hat. och hämndfull ock ibland; ofta sträng fom en Magifter med ett björkris i fin hand. Ett tu tre han lyanet ansar, blifwer glad till den poin, att han i sin framfart dansar, som den wärsta Harliquin. Han är både klar och dunig — Gud wet hwad hos honom bor! Man kan kalla honom lunig, liksom en Postinspector. An i rosenfärgor bjerta målar han mår Iefnads-dag, än han suddar ut med swärta allt uti ett penfel-drag. Ån behagar han traktera med en Ifnadds-dag få lång, än han kommer med Kolera, är med andra dräpslag mång. Han kan bela får fom blöda, han kan öppua dem taen — Han fan föda och föröda — Han är owän — han är wän. Hwem kan undra oc man klagar öfwer hang inconssequens! Han ju gör fom han dehagar; rätt och orätt, få det känns — Derför hör man fuari ej annat, än just denna klago låt: Tiden bifter är förbannadt; bäst med honom skiljas åt! 2 Men I iidens bara, fom pipen öfwer tiden få besatt! Sansen eder och begripen, bur det år med honom fatt! Tiden har den egenskapen,