Norrländska Korrespondenten – 21 september 1853, sida 1

de båda makarne; och omedwetet gaf han aft på bworje rörelse i deras arltcten. Ru slog tidsmätaren morgonens tredit tumma, soler s8 Gå lor inbröto och belyle den liha, fom låg d få för och englolif, mid leendtt på De els läpparne. Sen J, äetrtog Patriarken, huru ksort selen skmer på ert döda born, kanske blicfer hon nu från fin Himmel tid eder, och upps repar de ord, fom don i dödsstunden i fin Or skald sad:: Popra bål alltd af mammal Lå ten mig änna ro d dennes stoft wälsiana, förena od) Vawiqa eder til suhatagen af en ny skön lefnadsdaa . . — O Etgar! han får på bonom, gå in i din ka nmare och pröfwa dig först. — OO! jag behöfwer ei gå någorzädes för aft Upröfimas mia ... Ja, Dulda, du mina foräldrars dyrbara gårwa, jag får wid stoftet af wårt döda barn, att från donna stand tro: get älski din . .. Dit a! lend ... Din våroiiv Perimonee, fattade deras hån der: Jag får nu wälsisa eder Oh med ett frågetecken i blick, fäne han den på Cdae Mu upvlyftade de si a hufwnden och med — rö N ÅN Ye band, och ljadln, fiårbmrande sstärnma va läste da gam!, öfwer de åter förcnad: mar karae ... just som solea uppaått på Oct ras fen färgade hmadweljwet ... dea eakla, men röraude wäsls sllev.