Norrländska Korrespondenten – 21 september 1853, sida 1

Camelian och ÅUngblomman. O, fur snöhwit har hon lögat Sig allt ren ljusets elf. — — — — — — — — — — (9 nör. (Forts. fr. förra. M:r.. Låt of hoppas, låt of bedja, att Gud denna stund rört hans förwillade, men ide i aruas den förderfwade hjerta. Du tror ite, fon, du wet icke du begriper icke, hwilken bar du i henne eger. Jag har döpt dig, . .. jag Bar beredt både henne och dig tid cölr gemen: samma första nattwardsgång ... OM jag har fastän med beklämdt hjerta, sammaaijt er i Guds namn ... det mar en dyster qwäd, wi woro i grannskapet af döden och arafwen ... sedan def hafwa äskdigqra moln, stockat fir rå eder himmel ... O, hurn geraa vide jag ej ... i denna sorgligt högt idliga fusd, ånyo sammanlägaa edra hände Å Jo wälsigna eder, til ingåendet af ett nytt förb ... inwiga eder til ett sällare lif ... En graflik tystaad, fom endars aförötis af tornurets lind herrskade i rummet. Den gamle som på sina kärlefsfulln ord ej ännu erhållit swar, hide under tiden betraktat