stirrande blickarne säsle fig på den höga, präfs tiga byggniaqen, hwars hwita yta i nattens skymning liknade en andewålaad. Hu, fade han, och skyggade til baka, jag mil ej fe ditåt. Han wacklade fram til soffan, och sjönk ned der, med hufwudet begrafwet i en af dynorna. Dörren öppnades, men han fåg ej upp, förr än en bekant röst frågade: — Wore det dig ejibättre Edgar att gå til din sörjande maka och blanda dina tårar med hennes — Tårar! afbröt han och såg upp, tårar ... har bon tårar ... jag har inga . hon är då lyckligare än jag. — Påminner du dig ditt döende baras sista ord? frågade honom Reinhold. Han swarade ide, men nedsänkte åter huswudet. Ru satte sig fosterbrodern mid hans sida, och fattande hans hand, sade denne: Jag ser, att du önskar mig i detta nu til werldens ån: da ... men trots din wilja, blir jag qwar. — För att öfwerhopa mig med förebråelser? framhwiskade Edgar. Rej, min bror, genmälde Reinhold djupt rörd nu är ej slunden inne til förebrådfer! ... men den rösten, fom fordom mar dig får, will i detta ögonblick då ditt hjerta är öppet för goda intryck, säga dig ett ord af wigt ... nemligen der, att ditt barns fifa böna .. wer måhända ett wäckelserop från höjden . . Hmwar: