Norrländska Korrespondenten – 17 september 1853, sida 1

— Camelian och Ångblomman. Skiz; af..... a D, hur snöhwit har hon lögat Sig allt ren i ljusets elf. — — — — — — — — — — Tegner. (Forts. fr. föreg, N:r.. — Huru kan Baron, sade hon i ea fri glädtig ton, efter fora långa weckors bortowaro gifwa fig i ro, art dröja hår, då blott några steg skilja Baron från den älskade? Hår fit rösten en stark betoning och från den lida engelen sedan ... det år werkligen oförrlarligti Edqard rodnade och med en sänkning i fin rök swarade han: Ja, försigtigast hade det Ätminslone warit, att hafwa rest Ragnildsbergs portar förbi. — Försigtigt, skrattade hon, för sigtigt, hwad will det sägo; det innebär ju twäriom den hög: sta grad af sjelfuppoffring att ej ha! resi dem förbi! — Sjelfuppoffring! upprepade han med dof rön, jag är tywärr allt annat, utom felfe uppoffrande! och glömmaade allt, utom före målet för fin olofliga häftiga kärl.f, störtade han til hennes fötter: Jsabella. Jsabella! du, den enda, fom lärt mig känna att jag eger