Norrländska Korrespondenten – 17 september 1853, sida 1

uppreste sig från sin förnedrande ställning den förwillade. Maria, Huldas kammarjungfru, öppnade dörren: Om förlåtelse ... Jag skulle tala ett ord med herr Baron. — Hwad dn ser förskräckt ut, afbröt Edgar. — Den lila är ... — Död, inföll Edgard bleknande. — Nej, inte ån ... men bon fid nyss ett slaganfall Utan att säga ett ord, fattade han sin hatt, bugade fig för den, til hwilken han ej vågade upplyfta en enda blid, och lemnade rummet. Ha! utropade Ifadela, lemnad åt sig sjelf, skule det wara möjliat, att just i samma mir nut, fom jag tycktes tilkämpa mig segrens frös na krans, den då genast skule ryckas mig ur händerna ... men om barnet dör, och en alädjesråle feg öfwer hennes anfigte, är den sista föra länken, fom fäster Honom mid henne ... sönderbruten. Slum låg den förkrossade modren Fråddjane de wi sin älsklings dödsbädd, under det att hennes bror, siåcnde mid hufwudgärden, med djupaste deltagande betraktade dem båda. Undz lös iastörtade Edgard i rummet, ropandae Omar är hon ... lefwer Hon Ännu? — Ja, swarade Honom Reinhold, ännu ... men bad bekymratr det dig ... tillade han med beslraffande blick. — Tysl ... hof miskund med en olycklig