Norrländska Korrespondenten – 14 september 1853, sida 2

vå den torfwa, dem omgaf, ena suck undfallit honom. Fyra år woro uu förflutna, sedan den dystra men aldrig förgätaa Marsdag då Edgar, af wördaad för en döende faders wilja, räckte Hulda fin hand. Den ömma modraa hade redan föregående höst flyttat till församliagens fyrkogård der hon nu fmiade wid sidan af fa make. Hon den älskande men icke älskade hade ningen illl hwilken en känsla kunde förtros. Hennes bror, samme uage man, som ledde henne i brudstolen, ... oh fom för närma: rande Hade förordnandet öfwer domsagan ... och den wördaadswärde åldrige Kyrkogerden woro heones enda wänner .... men likwäl mar mydet, fom återhöll henne, att för dem öppna fitt hjerta. J silt förhäbande til fin dustru sakttog dgar en yttre aktningsfull höf. lighet, men ingen wänlig blick sökte nägoasin heunes, inte ett färleksfult ord, inflöt i Hang fåordiga tanfspridda samtal. Dock fanns en föreginoslänk emedan dem, en luca dotter, som tillkom första året efter deros äktenskap Vila Auqusla, upvkallad efter dans mor, och henaes afbild, war Edgard mycket fär, men det oattadt tydte fig Hulda någon gång worsna, att fas drens blickar liksom ångesifult skygaade tidbas fa wid åsynen af den lila oskuldsfube, som ej anade Huru dödt, kallt och glädjelöst alt war