Norrländska Korrespondenten – 10 september 1853, sida 2

heliga stuad swuro bwarandra ewia trohet ins för Gud. Brudgummen aret, som ett bara, under det att drudens tärlösa ögon stirrade på en punkt. Efter den rörande aktens slut fatta. de Edgar fin brud wid handen och förde henne til fadrens sjuksäna. Den lidande: swage mans nen gjorde ett fruktlöst försök, att uppresa sia, men sjöak genast tillbaka vå fina kuddar i det han med slocknande röst fader Herren wälsiane er .... Orden, de sida han i tiden uttalade bortdogo som tonerna af en bruten sträna. — Gud utropade Edgard hårdt kramande den hand han hölli i fin, det år flut. Meb andaktsful rörelse närmade fig den wördiga prestmannen fången: ja det år förbi med lifwet .. Troligen bar sianesskakaingen under migs selakten vålkyadat upplösningen ... — ååtom oss lacka och bedja. — Bedja .... ja.... men .. tacka icke .. ännu sammade den beslörta, djupt sörjande knädöjande makan. Midnattea fann de sörjande ännu qwar i det rum, fom inom några timmars förlopp waric wittne til twänne så skiljda tilldragelser. De blomstärsmyckade stolarne woro ännu orubbade; på bädden läg familjefadrens stoft, fuktadt af makans och barners täror. — Hulda! fade Edaard med djup rörelfe: om du wisste huru warmt jag i detta öaonblid tackar Gud att du är mi: (Forts.)