Norrländska Korrespondenten – 10 september 1853, sida 2

en himmelsk flamma, sådan mi föreställa of att den fordom strålande ur Apostlarnes blickar uär den Helige Anda utgöt sig öfwer dem Han stod nu der för att sammanwiga siaa bår da skriftbarn. Kånnaode tid puakt oh pricka familjens husliga mysterier, war det med en wiss bäfwan han öppaade den heliga boken, men bönen den allwarliga brinaande från hjertat utgående bönen bjöd tystaad åt hwarje orolig känsla i hang bröst. Edgard hade redan intas git fin vlats; med klappande hjerta och Få fans de lemmmar såg han åt dörren, fom slutligen öppnades; en ung man emilt klädd, mid handen ledande den wäntande brudea, ueg lånasamt och högtidligt in i rummet; den blyga qwinaaa darrande från hand till for, låt mekaaiskt föra fig til den för henne bestämda platsen. Ansiatet, ej wackert, hade ett uttryck af from Hångifivens he som man ide utan intresse, och knappast utan rörelse kunde betrakta. J likhet med de flesta blondiner, eade hoa en fin hwit genomskinlia hy mena? utan blaadniag af nåara rosor. Myrtenkransen och kronan togo sig wäl ut på det rika ljusa håret, öfwer hwilket en spetsslöja war fästad; wåglikt föll den ned på der fars ta sidenklädaingen, hwilken i mjuka meck smög fig intil hennes fina wäl formade gestalt. Med kraftfull wäljudande stämma uttalade den i herrans tjensi gränade parnarken de betyz delsefula wigselorden öfwer dem, fom i denna