Norrländska Korrespondenten – 3 september 1853, sida 3

mias det fom more det i dag. Men der nere bar han ingen ro; han kommer upp på jorden i den wockraste, ment förföriska gestalt, och hröil: fen flicka som fer honom, måste älska honom och år för alltid förlorad. Rär då brötopps: dagen påföljande dagen år bestämd, få stiger Pi: etro aftonen förut åter aed i hafwet och lem: nar den stackars flickan åt förtwiflan. Hon måsle följa honom dit, antingen hon wil eler cj. Man kasar honom derföre Brudgummen från hafwet, och en förtwiflad historia Är, att man icke fan akta fig för honom, ty adtid fy nes han än i en än i en annan wacker gestalt. Kör åtta dagar sedan har Marcebas brudgum förswunnnt; jag swär på att det War pietro, och dan hemtar henog fnart tid fig. VWanlkigts wis gör han det under Etnas utbrott. ooa år den fjerde flickan från denna familj, hwil: fen Pietro. röfwat Det är förskräckligt, att weta hennes öde och icke kunna hjelpa beane. Ett holft år sednare uppehöl jag mig åter i Syracusa. Min förha utflyst war til Ma: riebilden. Jag såg samma personer knäböja för den. Marcelas moder och syster woro swartklädda; Marcella mar ide med. Klång: wexter hade helt och bälkt betäckt madoanans ansiate; hon hörde och såa icke mera. Det stora korset war fritt frås småstog; det tycktes mig hafwa blifwit större. — Den gamle Gerommo gret, då han berättade huru Marcellas späda