Norrländska Korrespondenten – 3 september 1853, sida 2

jag upptäckte, få långt mite öga kuade skådo, endast tre eder fyra fartyg. Men Etao, solen, hafwet — Hivad mera de emot flickan, hwilkea med fina föräldrar fnås böjde till bön framför RadonnaF Heanes ögon woro djupblå, såsom bafwet framför hen ne, bränaande warma, såsom solen, hwilken ned: gic bakom Etno; och fom jag sedan erfor, ma hennes hjerta lift vulkanen. Henaes inun mar till häljtea öppen, Hon bad. Pänderna med hud af nästan genomskinlig finhet, woro Framps aktigt hopkaäppta; hon darrade. Jan fåg saarc ati flickan icke war någon wanla bedjerska. Hennes ågon månde fig flere gånger från Mens bilden och skådade få längtaasfullt i fjerran, med ett underbart intryck af kraft — bade jag stått der uppe på Erna eller legat uti hafs wets djup, jag hade kommit til henne, hoa hade dragit mig till fig. Dessa ögon hade för sorat något fom icke madonna funde återalifwa henae. Wid hennes sida kaåböjde modren, från hwars milda fromma ansigte den saligaste frid framlysts; bon lärde en flicka om ungefär 6 år att bedja, och wisade derwid på det stora korset, hwilket war inhugget i sockela. Uti en korgsäng bredwid läg ect barn, hwilket met fina oskyldiga öÖgona frådade upp emot himmelen swaat leende emot korset och madonnan, Staou några andra fruntimmer knäböjde fram: för bilden. Jag gaf söga aft på dam; jag mar