Norrländska Korrespondenten – 3 september 1853, sida 1

wenhete, och ten pemsia känslan of fram och warära Man ser icke hwarje tär, fom inat: teus mörker fugtar deå tigande hufwudkudden hworje tår, som den bittra sorgen fördöljer m-d ena handern, hwarje falt tår, fom ofta Fm liat urdswäljes på saoama gång, fora bägarer, syvd med champagnestum, etwarje tår, fom ca ädel, men kränkt, stoltdet sönderkramar i Ögone gropen, hwarje tår, fom dedrogen wräntan ute Fressar, pwarje tär, fora bleker kinden, intrycker brönet kröker ryggen och försilfrar lockarne. Rej, dessa tårar fer och känner wan icke, utan endast dem, fom paraderas med, cåer som passioderaa framjaga, och fom gjutas på menjt: liga lifwets tora, och när maa icke ser de sanna de wärkliga tärarae, och når de tårar, man fer, hwarken äro sanna eller werkliaa, så .... får man en wertlig afsky för tårar. Se der ett blixtrande öga, ett eldpjul, som kastar sammande strålar, men som nu — o jemmer och eländel .... fylles med tårar de strömma öfwer det sköna anletet i rullande perlor Den sköna qwianaa gråter, hon gräter förskräckligt, hon aräter utan att kunna slillas. Men hwarför aråäter hon? Jo, hennes herr man år en tyrana! Han misshandlar henne! Men huru musshandlar han henae? Jo, han wil ej låta henne köpa en Hate för 50 rdr och en slöja för andra femtio. Der åter rinna flera tårar öfwer ett dlomse