Norrländska Korrespondenten – 3 september 1853, sida 1

Tårarne. Det gafs en skön tid, en bimmelsk tid, en tid, då jag trodde på sagor, vå onsen, på måns ffap, på kärlek, på trohet. och vå ... tårar. Tårar! Se dessa ansåg jag som sanaingeas största, mest ojäfaktiaa bewis, som edswurna wittaen till werklia, djup känsla, härolder fom förog hjertats språe talade def uriprungss or Ack, jag wisste ide då, hwad tårar egentltgen äro! Jag trodde, act de woro den sanna smärtans, den heliga olyckans, den innerliga kärlekens, det warma medlidandets symboler, jag trodde att der strömmade rakt ur hjertat och i ögat. Ack, jag war en dåre! Ru wet jag, att tårarne endast komma ur mynningen af tårkanalerna, och utgå i ögat endast genom dessas fördämning. Nu wet jag äfwen att hyänan och schakalen utgjata tårar; och hyckleriet och afwunden och wanwettet, och att tårarne ide äro annat, ån altid wiliga, alltid tjenstfärdiga ögontjenare och byrlakejer. Men deremot känner man icke, set man icke hwarje tår, som gjutes af det krossade hjertat, de arusade förespeglingarae af framtiden, de til grafwea burna fördoppningarae, de ulbrunna öskningarae, den bedrajaa och krärkta — tillgife