Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1853, sida 1

Att jag dödens kalk fan tömma Om hon biott mig kallar sia. Sjöng så Johannes, och när de sista ljuden bade förklingal, stod Han mid dörren till sitt hem III. Stattoroet Stenåsen war ett omålat tmis wåniagshus under spåatak. Bygoaaden låg pögst på em sandås, der enrisbuskar och ljung ymnigt frodades Wod foten af fullen eller råts tare der sandlagret slutade, widtog en färrars tad jordmån, hwars stin kaade och osunda ångor ofta lågo säsom en tjock dimma öfwer nejden och skymde utjiaten. Bostaden hade fyra rum hwart och elt utaörande den trånga och obetyds lige asylea åt ett husbäl. Af de hitande mofe täckta wåggarao, de af fukt och dropp Halfc murknade kautarno, genom hwars ilsa afpas: fade fogmingar wiaden trärgde in, af defa brifte fäligheter tnaude man fe, buru det faderliga husboadewäldet här wakade för de sinas wäl. Det år med busbondewäldet fom mad ad annan makt, det måne bedömmas, säsom trå det efter frukten. Man talar så ofta om frönta tyranner, men förbigär eller blott lö: liat widrör det tyranni, fom är långt mera fännbart och förödmjukande, nemligen den rif3 wålesrätt öfwer den fattiga. Ett folk fom låter trampa fina råttiaberr och såälanda fördiser sia