Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1853, sida 1

Torparenostatkarlen. (Forts. fr. föreg, N:t.) II. Wi lemaade den fattige Johannes på åsen til sattugan. Föruaderliqa tankar hade upp: sligit i bans själ, af hwad Han nyss föraummit från wägskopens läppar. ÅJag är då icke all deles förffjuten, fade: han för fig sjelf, och me niskoraa ide få liknöjda för den utblottade, som det i mörka öaondl:t fan tyfags Och nu könde han hur en warm flod genompulsade hans innersta och urowärmde det, och haa tyckte att hela naturen deltog i hang lyda att wara älskad. Så förgyler hoppet lifwets landskap om än aldrig få öde, få uppfriskar barmhertigheten likt ett närande wärregn, den olyckliges för: brända werld och framkallar blommor, der förr endast törnen fanns. Johannes nyss få orolig och missmodma. frossade nu af en ren lycksellnhet, måhända uppfligen ur inbilningens drömmar och detta år poesins gudagåfwa, att den får menarskoraa jemahög med Hhmwarans Dra i med: och morgång och afplanar ata de hinder fom linga emellan anden och gud Den: na hulda pocsias engel tog au den fattiges sjät i fin fama, fysste den och af dwarje kyss dlef