Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1853, sida 3

wåta gräset, den böjda gestalten, uaderstödd oj sonens kraftiga armar. Efter några ögoabli öpyande sig åter ögoner, men de lyste nu af ett högre sken, ett! himmelskt löje swäfwade öfwer de hwita läpparno, ett leende af salighet, under det att dessa ord framsmögo sia såsom wänliga andar, de der höras uton att ses: jag dör af glädje, o, hur ljuft. — Det grå huf? wudet sjöak ned mot Erlands arel, och läte som en sommarmind öfwer blommor, utan en suck återgick en from ande til silt ursorung. (Forts.)