Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1853, sida 2

tionaldrycken — öhlet, ice fick lemna rum åt detta stinkande fludium, med hwilket en dålig statskoast undergräft ert hederligt folks anseende och fysiska karakter. Den gamle Thorsson hade nyss slutadt läsningen af ett bref från en män fom bewista de riksdagen i Stockholm, då han märkte den wäntade sonen. Fadren och de öfriga refte fig upp från bänkarno, men den förstnämade tog ordet: följ mig Erland dit ut, fade han på sitt wanliga korta och bestämda svråk, under tilägg med wekare stämme: på din födelsedaa lyfter mig att säga fitg något, men höat, få att alla wåra hår församlade wänner förnim: ma det, PÅ gårdsplånen möttes de ur lekslugan trå: dande nu af torparefamiljeas qwinliga medlem: mar, som helgdagsklädda framburo Erland sina wälöaskainaar. Men gubben afbröt talet, äskade ljud och började sålunda tilltala sitt sä kära barn: Son! Du fyler i i dag sex och tjugo år, en ålder då maanen bör wara nog för sig sielf, om han någonsin blir det. Uader de fem sista åren har du warit den egentliga, som förestått torpet ty krankhet och ålderdomsröta hafwa längesedan tagit: mina krafter i beslag och tl: hwiskat mig att wara redo till den stora ale resan. Jag böt nu icke längre förtiga, huru du ständigt utgjort min glädje och tröst, huru