Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1853, sida 1

Torparen voftatkarlen. (Forts. fr. föreg. N:r.) Den war ej of det söta slagct. Bergqwist kabade mig upp på kontoret, började att fråga mig, huru långe jag trodde att det gick an för far, den suparen, fom han tihade, attt lidaa hemma i flugan på MmråfbånEin, oc fen om jag ej fom ihåg att tibätelsen för mig art wistas hemma inbegrep skyldigheten att ständigt arbeta wid gården jemte min far, och att wårt gemensamma dagswerke, skude antecknas för ett helt, efter gubbea war så ströolia och oanwändbar och jag få klen till wärten. DÅ jag iawäade, att detta syntes mid nog sirängt, föl han mig i talet, swor och larmenterade att låta wräka ut of, om mi ej genasi rättade of efter hang befalniagarFör: oäfwes sökte jag blidka honom dermed att far war få eländigt kronk. Det år fupfiufan fom anfåftar fanaljer, men jag skall piska den lyme mela frisk, röt han. Derpå upptog han upp: förifningskladden, påstod att wi redan uttagit nästaa hela spannemåls-statea för året, och att tvi slodo til boks för åj mindre än tolf rifgs daler och tjugo skillingar. Jag wågade swara, att den spanaemäl, mi fårt, mar idel slösäd, och att silllumparna, fom bokhållaren sisteatlemnade woro of förrulnilse få illa tillsygade