Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1853, sida 2

ning dertib. Detta år gjordt och alltså kom mer ordningen till mig. Hår nu på hwad jag mill fåga dig. Jag har någon aning om att farsgudden derhemma i afton Hå min för delfedag ämnar öfwerraska mig med någots Our firä-min har sawallrat ur skolan, men på det der wanliga fättet, när qwinnoraa skola tiga och wilja wisa hur mycket de weta. Öfta har jag hört far berömma det sått hwitkel jag an några år bortåt skött torpet, och ide säban har han låtit mig förNå, att han more upptråfad wid gärdsgöromålen: Af allt det der bar jag fått några aningar, men om dem ej widare, för än dessa gått i fullbordan. Du följer mig hem i qwäll, talar dch dansar med Elfa, lägger bort korkminen Och fer glad ut. Blir något af för mig, få blir det och för dig. J snart fer och tjuga år bafroa mi delat lek och arbete med hwarandta, få att det ena bjers tat wäxt faft i det andra. Men wi äro nu framme mid Björknås, all så friskt humör och fom ibäg — försla polskan med Elfos Johannes hejdade fia män; just fom denne flod i begrepp att uppläsa grinden til gården, fäsle fina mest wänliga blickar rå Erlaods och fade, men med en ton af sönderssitande uttryck; Efter alt hwad jag nyss hårt från din mind, mwäåste du finna mig endera galen eler bra otacksom, då jag nu bestämdt förklarar att jag ej fdljer dig dit upp. Döm mig dock ej så — jag