Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1853, sida 1

menar jog åt en rikedom, fom håller ut åtmin stone längre än cods och granutåt. Kan mål få wara men — hwem bryr fig om mitt bjerta? Det talar ett foräk, fom ine gen förstår, ingen hör på. Blott den fattige fottar fattigdomen. Tro mio, Erland! det for drag stor hurger för att begripa hwarföre den utswultne ser så dum och försagd ut, men icke beböfs det en ful mage för att fatta lyckan af en tilrådlig ssis. Jag går ej in på det försla. Med ett sådant pås ående milj du således inbilla mig, ett Elfa år ia otocfsam qwinna, oförtjent af en hederlig mans tillgifwenhet? Store Gud! har jag fast något södant — nej aldrig, aldria, försäkrade Johannes, och en slor tår brast sönder i bang blid och blef bängande uti de mörka ögonhären. Idee heller bar du sagt att du älskar fyr stermie, Se få, sjuag ut. och lita på att du skall ha flickon, få wida det beror af henne och mig. Jag kaa broderligen försäkra dig att Elfa häber dig rått mydet får; hon tycker blott stackars tös, att du kunde tala mera och arubbla mindre. Qwinnan wil ha ord, goda och mars ma ord; men derför må ingen tro, att tomma talesätt göra tidfylleft. Rej, wisst ide. Omwiuc naa har ett öga fom lokatten, hon fer i fill wa beckswarta mörkret, när de komma an på att utforffa mManneng tankar om hennt; ja hor