Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1853, sida 1

och talande ågon blirtrade friska tankar; o den raska lidande gången, den wackert uppburt smidiga och wäl formade figuren, de yppi glödande roforna på sylliga finder, anletets klo bet, alt til lännagaf helja, mod, kraft och Ie nadslusl. Den andre, ende sonen til fra torparen Anders Eliasson på Stenåsen, w få wäl det yttre som inre, en fullkomlig mo fats til nyssnämade. Aldrig hade en sjuk fi glömt fig inom en mera passsande stoft dydde det hela utgjorde en varodi öfwer de mensklie förboppningarnas swäfwande kalkyler, en mi räkniaa i slort, en wetklighet af idel brist o bekymmer, öfwer dwilkea ingen ljussirimma br fram att skingra det sljeralösa mörkret. Den bräckliaa notur erinrade om dufwan i fabel fom för hwarje gång bom mille flyna, må offra en fjäder af sina wingar, och slutligen bade några qwar, fom kunde höja deane ur d tryckande och fuktiga ssoftet. Den likbleka a letsfärgen, den i förtid fårade vannan, de dju insjunkaa och slirrande blickaras, det iavle fade bröslet, allt tycktes säga: jag upykom olyckan, min ungdomswerld är förbrunnen e ur den askan stiger ej någon Pöocnir. (Forts.)