Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1853, sida 1

loftal vå siaa jemalikars grafwar, hwarföre förnimma wi aldrig att en man of folket träder fram att med rhetoriska blomstler smocka de siaas silla hwiloläger? Talträngdbeten på det ena stället och tystnaden på det andra, farafs terisera de båda klasseraas olika sätt att återge de djupare lidelserno, och hur abmogen gläder fig Högt och sörjer tyst. Så kokar lavas i vulkanens barm, tyst men säkert, under det dagens dögfärd daasar öfwer de täcta djupen, tills på en gång berget övpnar fig, kastande eld och stenmassor hödt i skyr, tidett tecken, fom Geijer säger att abt siort werkar tyst, tanan det får: klarar sin makt. Stora klockan i stapela på Marieholms gård förkunnade att arbetet mid hertegärden för da: gen mar slut. Denna signal för arbetsfollet att rå om fia sjelft, fom aldrig mera målfoms men och efterlängtad ån nu, då man mar bes redd på målfågnad och dans, samt kunde hope pas att ostörd få offra på nöjets altare. Den talrika skaran war saart fördelad i små flockar, som alla under sång och glam, strömmade bort på mågen åt Björknäs. Blaad de wandrande syntes twenne personer sluta det oordnode tåget. De hade med tyd ligt uppsåt lemnat sig efter kamraterna och dingo au, arm i arm, uti förtroligt samtal med hwarandra. Den cae af dem, fonea till Olof Tporsson war ea teslig man, ur hwars öppna