Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1853, sida 2

Ur detta kibstånd wäcktes jag af en neesk. lig stämma — ja, många roöster ropade mig werkligen. Jag kröp ut ur min håla — jag reste mig på mina swoga fötter. Ett skepp med hissade segel låg på ett bössstotts afslånd från mig. De bade warseblifwit min näsduk som jag bundit på en gren af talen ochsuppsatt på den böasta spetsen af isstycket. De sågo mig och helsade mig glädtigt och triumferande. De satte ut en bår, fom nalkas des isen, men dennas skarpa och lodrätta fidor glorde det omöjliat för dem att landa. Det lyckades mig att krypa til ena kanten af isfältet, fom lodrätt stupade ned i dafwet, och ned aasfltränantag af miaa sista krafter kastade jag mig handlöst i hafwet. Man tog upp mig och jag befann mig i are marae vå mitt fosterlands rås, men hjerilliga matroser.