Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1853, sida 1

ej vå länare äs en mils afslånd från mig; jag kunde fe mennistorna, fom träagdes på fördåc Fet och jag trodde mig äfwen, trots afflåndet kunna urskilja hurn ada hade sina blickar fås slade på mig, och några tid och med betraktade mig genom kikare. Men de afweko ej ur fin kurs; de sontes gå mig fördi. Jag siet klå derna af mina kropp och skakade dem i luften, förgäfwes, de fortsatte helt lugnt fia kurs. Det andra skeppet fom — det tredje fom — ala — ada kommo — och de gingo mig förbi och beswarade ej mina wansianiga sigualer. Ru wisade fig det sjunde och fila, eskaderns betåds ningsfartyg. Mitt fosterlands sijeraprydda flagga swajade från dess topp. Mina åtbörder och rop blefwo nu ursianiga, jag kastade min halsduk högt upp i luften och winden förde den längt bort från mig ut åt hafwet. i Men de sågo det — ja, de sågo det! De afforade ett Mott och jag wäntade att de skulle lägga tib. Jag horpades få fe dem sätta ut en båt, men jag bedrog mig. Det war en figs nal åt eskadern att ändra kurs, och både efkas der och betäckning förswunno saart ifrån mina ögon. . Den ardro, fruktanswärdt bedragna förhopps ningen fon lättare kännas ån beskrifwas. Sp: len war nä nåra alt gå ned. Jag fröp till nitt Hål i isen, med fast beslut att störta mig it hafwet. Då framställde fig för mina ögon ttt dunkelt föremål