Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1853, sida 1

Hunger, trötthet, lidanden och bedraget hopp bade gjort sitt tiD, och den följande eftermids dagen fåg mig lutad emot ett klippslycke och med lostna blickar betroftacde sjöfåglarnes tåg, fom strök förbi öfwer mit hufwud. De flögv skriande och ktetsande omkriog mia; ja, de flogo mig til och med i anfigtet med fina wingar, fåfom bade de ej kunnat månta tille de skule få måtta fig med meaniskokött. Jag slog oms fring mig med händeraa, jag ropade högt. Det skränande ljudet förskräckte dem. Cadast en enda awarsionnade, hag sökte någon mat på isen och kröp ssutligen i est litet bål, dit jag följde bonom och tog honom til fånga: Jag sönderslet hoanom mod mina naglar och förtärde bonom. Förfriskad, men ej halfmålt, tehe jag mig upp och skädade ut öfwer hafwet. En hwit punkt syntes wid horisonten; ban wexte, blef allt förre och större, närmade fig — jag Fände taen horom — det war ett segel — — en, twå, tre, fyra — o himmel! en siåätlig flotta, som hwit och herrlig höjde sia ur det blåa watenet; de kommo närmale, deras scall swällde och deras framsiammar urpkastade det dunkla elementet i styar af snöhwil skum. bop: pet färlänede mig öfwermenskliga frafter; jag kläterade upp på en isspets och utsiräckte min arm emot dem. Jag ropade til dun, ända till def min rön? irålla och bruten nedsjönk til en swag hwiskaing. Det främssa af dem war