Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1853, sida 1

hwarwid de ofta stupade kulletbytta, få att def högsta spets begrafdes i böljorna, ofta åter, når windsötarne kommo mer regelbundet, buaade fig framåt, gaf efter för winden och derpå med förwånarde hastighet stöt fram genom wågorna. Lockliatwis hade jag tagit vlats på melerila delen af ön, och ehuru då och då en wild och hög störtsjö syntes wilja öfwerswämma och krossa hela isbpagaaden, kände jag mig ändock tem: ligen säker. Men alt detta mar likwäl en odetydlighet mot hwad fom sedan följde. Jag wet ej om Tornadon Corkanen) hade sammanfördt de an: dra isstyckena och med makt slungat dem emot mitt eget, eller om detta sistaämade stötte mot en fördold klippa nog af jag blef plötsligen uppskrämnd ef en skakning, som meddelade silmDät aba delat of isberget och åtföljdes af et döfwande dån, Ett ögonblick sednare förslod jag af isslyckets wåldsamma och oregelbundna stötar och af de måoga på hwaraadra följande skakningarna att det brustit i tu och nu splittrades i stycken Stormen aftog småningom och med morgonsolea fom ett nytt luan och en ny dag of hun ger och elände. Många dagar följde på Senna — en fruktanswärd, soralig atid af hungersnöd smärta och fruktan. Wattea hade jag tilräck. ligt; jag släckte min törst genam att suga på en isbit, eler att mid handen öfa matten ur