Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1853, sida 1

ISO. (Af A. Scubert.) (Forts. fr. föreg. Nr) Ett moln gick öfwer månan, jag for til: sammans — en plötslig explosion, hwarpå ett långt och fruktanswärdt åskdunder följde, förs kunnade mig annalkandet af äanu en storm. Jag slingrode min arm fast om en gren på tal: len, under det windarae började ryta vd) mår nan och sljeraorne betäcktes af swarta mola. Orkanens raseri war änyo lösfläppt, och ffume met af böljorna slog mot öas skarpa börn och af windarne kastades upp mot skya, ssänkte or upohörligtsöfwer mig. Det förflöt någon tid innan min simmande boning kände slormens inflytande och gaf wika derför. Men når sjöns rörelse kommit tid fin höjd, började en få rysligt högtidlig seen, att sielfwa fruktan för en nåra tilintetgårelfe ej kunde ofhålla mig att njuta deraf. Jssyycket waggade, men ej fåfom ett skepp. då det, från spetsen af en hög wåg, nedslörtas i den botten lösa djupet, ej heler såsom ett berg, når en jordbäfning rasar i def inre; det syntes snora, re wända fig omkrinz, såsom i en hwirfw.l,