Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1853, sida 1

s333 ——— de pussar, som hwarje dag bildade sig omkriag tråden, slenatne och jorden på min Ö. Men mat — mat Hede jag ingen. Jag tuggade siyckea af bark tråd, fom jag slet af talen — men de woro torra och smakade widrigt; jag ffar lederremsor af mina skor och försökte att åta dew. Ett bref fom jag hade wärderat Högs re än lifwet, låg ännu i min fida — jag tuge gade och swäljde; men det gaf mig tagen litte dring. Ena bräanaade, förtärande eld rasade i min mage, och ehuru jag drack den smälta isen i myckenhet, ökade fig likwäl den feberaktiga plås gan, tildes slutligen äfwen denna dryck blef mig motbjudande och min mage uppresse fig deremot. Ru blef jag fiuk och wanmäktig, och låa hela timmar i ett ullstånd af medretås söshet, känslolös för alt utom en dof fråtans de smärta i magen. Regnet strömmade ned vå mig Och slog mig i anfigtet, utan att jag jag bekomrade mig derom, och ännu en gång uppfiöd en slorm, nästan lika häftig, fom den nyss beskrifaa, men jag betracktade den med likgiltiabet. Jag, fruktade ej längre, — twärtom jag näslan önskade — att en wänlig wåg måtte bortspola mig och göra ett slut på mitt elände Men de oroade mig es, och änau lutade jag mig emot min tab, käoslolös för den glättiga solea, fom efter formen wisade fig. (Forets)