Jag uppwaknade, såsom från en ängslig och förfäriig dröm, hwarur jag rocktes af nås got, fom föreföll mig lift ett upprepadt slående på min nacke. Jag låg på ansigtet, och når jag långfamt wäade mig om; förskräcktes jag af bullret af starka wingslag. Ea Albatross eller hafsörn, eler någon annan sjöfogel flög med gält anffri uvp öfwer mint dufwud; jag kände med handen på min nacke, den war blodig oh sänderrifwen. Mina lemmar woro styfwa och ömma, och på flera ställen swärt fårade. Jog feg upp och befana mig i en urhålfs ning af isen, hwars botten war genomfturen af många sprickor, genom hwilka jag kunde höra wattnets brusande under mig. Emedan jag fruktade att detta swaga stöd kunde brista och jag åter nedslörta i den djupa afarunden, hmars ur jag få underbart och hemlighetsfullt blifwit räddad, kröp jag til hålans ingång. Solen mar uppe, böljorna hwilade eller rättare sagdt, rulade regelmässigt och långsamt få att de ej slörde min is-ös jemnwigt. Dwar moro mina kamrater? Jag ropade högt — ins en swarade mig. Ett dödslugn rådde på min ; intet ljud träffade mitt öra. En roffogel flarade ett par famnar öfwer mig och kröp tid efter annan in i en urhålkaina af isen, hwarur han sedaa flög, under wilda skrik. Jag aalkades detta ställe; framför mig låg liket af en ung man, dwars glada lynne ofta hade släakt