Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1853, sida 1

font tjöto och pepo gerom Ten doslra luften och wågoraa som böjde siaa stämmorti ett doft och demskt sönande, bildade stermeas mysik. Ett rlötsligt upphörande af winden, en oför-. klarlia Hilbert, ect luaaande af hafwet fylde mära själar ma hänryckaiog oc många of of uttryckte redan fia glädje genom höga rop och lycköaskaingar då ea dius och her, men förfärligt tydlig stämma uader oss ropade dif ife. 14 vififen? Nej det är omäjliat, det Fan cf wara sä! swarode ett dusfin darrande rå fler: dt kin ej wara driifafen! Fo. jo! swarade samma hesa, djupa fan ma, En klar och måldig blurt, fom för ett ögonblick satte hela himlea i brand, wisade oss det förfärltaa i wår delägeahet. Maspor ar is, de somma hwilka wi med fi fort udje och beundran betraktat dea föregående aftonen, nalkades oss nu i nordwesslig riktniag, rudande oc) waagande i boljorna oc nära, hlt nåra of reste för en slor, fruktanswärd masfi, säsom ert ofzatltat berg md ar fästniagar och torn, krinadrifwet på det straadlösn hafwet. Dennaä blixt warade blott en sekund, men war dock udräckli ott uppfyla oss med förfäran och sdan ett ogegomträngeligt möärfer åler iaträdt hörde man genom stormteas dån, harn må taärna slodo öfw:r deyr sinmande widundet, och hucu det dåndåt och örakade, mår de siårte (le