Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1853, sida 1

FS:01. (Af A. Scubert.) Utan, mast och utan ssyre, gapande i alla fogningar, och darrande och brakande wid hwarje fleg öfwer de rullande böljorna, men änan hål: let öfwer watteaytaa, genom lassens flytkraft, kämvpade wårt olyckliga skepp med formen. Mar troseraa kände ej mer någon yligt, vpassagerarne intet hopp, och båda delarne såg maa på olika punkter hänga i tågwerket, der de hade befallt fina själar i Guds hand. Döden har altid något fruktanswärdt, men når man skall förgås i det mörki djurets ofta da afaruad, under det himmel och ford ilrida med bwarandra och naturea ssjelf synes uppmuntra elemeaternas anarki, då förwandlas denna fruktan i ea förkrossande förtwiflan. Der fil mar det äanu natt och månan war wäl uppe på himlen, men omgifwea och dold ar tjocka dunsimassor, hwilka betäckte det ofantliga swalget med ogenomttängeligt mörker; ssormeas rxaseri war så stort, att endasl de, fom warit wittren til en dylik scen, tpunna göra fis en förestälaing derom. Åskan, fom dånade, krafade och rulade öfwer sirm unsatet, wiadarue,