Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1853, sida 1

sammaas med en wåldsamhet, bwilken på fa sta landet skulle frambragt en skakaing, fom lilvat en jordbäfniag. eXBinden ligger bitåt och isen drifwer rakt mot vf! ropade en slämma, fom like eu trumpet ljöd i wåra öron, och i samma ögonlick wisade en ry, långt klarare och långwarigare blirt det förfärliga föremål, som hastigt nalfas des of. Och för att ännu mer öka deana scens fasor, frambröt månan nu genom molnen och ehuru horisontea rundt omkriag förblef inswept i ett tysliqt mörker, låg en rund fläck, inom hwilkea der hotande isberget och dit nödställda skeppet befunno sia, i en klor belysning; den mäktige förödaren framsimmade, bang höga tornlika spets ålerkastade månstrålarne i mängfalldiga, milda och fantassiska skea och nidade emot böljorna fom framdrefwo honom. Jeg eger föda ef denna filosofska likgiltigs het fur döden som man finaer hos många mens ristot; ångesten ajorde att jag förlorade alla mitaa sianen. Det enda jag fan erinra mig of ten fruftangmwårda kotaflrofen är en mwåldsa fam, fruftanswård skaknina, det krossade förs däckets fjunFaadej hafwets inrasande, ett wildt och allmänt stri, — få genomträngaade, få tyg liat, att tid och med de wilda wågorna för ett ögontlic fljates Återhbåda sitt raseri för attjlyssna, oh derpå ssånk jag medwetslös med i bjupet.