Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1853, sida 2

Maanus war nära att utdrista i fin halädie men — han kom att se ned på Elaas händer, fom slingrade fina fina fingrar. om hans, och — bon drog fig tilbaka. uMRagnus! utbrast Elna förwänad, har du öfwergifwit Elna? uPMRina händer äro få grofma af arbetet swarade Maaaus förlägen. Dit war äadå något i Elnas hela wäsende, fom Maaaus ej rätt kände igen. Deanes blick mar lika mild, hennes leende lika förtroendefult; men henoes rön hade blifwit mera fulän dad och böjlig; dennes hållning mera allwarlig, nästan flolt; hennes händer hade blifwit få lena och hwita. Elna tycktes ana til hang tankar: hon tog åter hang händer, lade mot dem fina fina wackra läppar blickade derefter uppt hang tros hjertade anfiate och fade med fin fordna barngr liaa skalkaftighet! nElnas läppar ha kysst dina händer; då må: ste de wäl wara mera wärda ån mina. Ena, fåra Elna, stammade Magnus; men hans öppna blid dröjde fom fordom qwar på hennes onsigte. ; Rom nu och fått dig här, Magaus, få skall jag berätta dig hur jag måne sjuuga för sä många många fremmande — ack, det mar inte få roligt, fom att fjunga på bergen och på sjön, når sola sken in i mitt bjerta och gjor