Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1853, sida 2

Oh nu hörs i Midsommarmorgonens stiillhet den wälbekanta sammanringningea från den närbeläana kyrkan, hwars på en gång högtidliga och harmorisko wälljud blanda fig med skogens tysla susaing, för att öfwer berg och dalar sända fin fridsamma högtidsdelsainaa. Med blottad hufwudt stod Magaus försänkt i drömmar; der fusade en flågt bredwid honom fom tycktes komma endast från morgonwinden — war det den sofwande flickan fom nu stod mid hans sida och med hang händer slnutna i siaa, lysande med honom til dej nu i fjerran bortdöende ljudens uuderbaca wältalighet? — Magnus sänkte fin blick från det blåa fästets klara hwalf — war det en cagel från himlen fom följde donom ned? — dessa oskuldfuda Ö aons eaglarna blå, kunde de från jorden komma? — för Magaus fans en engel från hand bardoms fåra dagar — hoa hade förswunnit; men ur hang drömmar kunde doa ju aldrig fly, drömde han nu åter — eller — ellr dade car geln fört hans Elaa bem? — Abt war nu tyl. Det war som Magnus on tyckt sig återwakaad ur sia förtrollnina, ty förändrad betraktade han den unga flickan — mar då den sköna drömmen ej slut ännu. eller hade åren gått tibbaka, ty ban hål ju sia leksysters händer nu fom förr? uMagnug fade Elaas glada och Flingande rån, Budfteloft du har din Elna åter.