Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1853, sida 1

Ett år bar gått fin rued — ett år med alla def förändringar få wäl i naturen fom i hemmets inre förhålanden. Midsommarn får åter i högtidsskrud och tid def lof talar den stila och enkla högtidnahet, fom syckes omae den lilla fiskat kojan wid sraadee. Den mjus Fa mattan af frisk björamössa nedanför kojans Öppna dörr ligger få måärt ech dysjr, ingen månlig blomma har font förr wirat fig in bland def mörka grönsko; de madra björklöfwen flicg: ra fina böjliga hånglar, för alt til sommareas glada högtid pryda den iabjudande dörrrosieo, samt att liksom hwiska ett wälkommen till den inttädande; men detta wälkommen är ej så gladt som förr. Genom dessa löf återdalrade den suck af saknadsfull smärta, som sakta smyger öfwer fiskarens läppar, då han Midjommars: dagens morgon långsamt fliger ned utför frans den, ty derinne mar det ju liksom det fattades honom något, Derinae syntes mor i ssia hög tidlighet slöka omkrina med fin ordaande hand; bon syates få lugn, få förnöjd, fom ant aätt fia manliga gäng; bur skulle då far wilja fåsa beane ett ord om fin faknad. Arbetets wir: samhet funde ej au, fom alla andra dager, fås selsätta hans tanfar, derföre så haa få ofta tilbaka och lyssaade — mea tagen skymt af den saknade, intet ljnd af de lätta stegen, iagen ton af den wackra rånen — od hwar war Elna an? — mar hon sycklig mar bon glad? — fi.