Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1853, sida 1

Fiskarflickan. (Forts. fr. N:o 57.) Hade flickan llädt fina tankar i ord, så skulle de kliugat vå följande sätt: Hmwarföre kaoter ni i hop er, små hwita llockor? Det år ju inte afton än — inte stall wäl ni sörja, fom Magnus och göra Elnas bierta wekt. — Liansa — få fade ju Magaus att den fina herra kalade mina små hwita klockor — — Liansa, Magnus! ja, aldrig glömmer jag de namnen, om jag också blir ea aldrig få fia mamsell — Nej, inte gråter jag att lemna er, mor wil ju bara ha glädje af fin Elna — och den unga flickau borttorkade hastiat de klara tårarne fom bortskymde heanes blå ögon. — Det förefaller mig ändå så underligt — fortfor Elna efter en flund, — — att komma in willande fladen bland så mycket fremmande folk — mea skall det inte ändå bli roligt — jo — nej — jag wet inte — — — maa jaa skal aldrig mer få ro far ut med nätca; jag Moll inte mer få sjunan på berget; jag får inte mer om qwällarac fpringa ut i ffogen till min hwita fålla! ö Od) Elna lade sitt wackra hufwud mot Lianec oraa och gret.