Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1853, sida 1

skaren kunde ej tänka sig in i den lysande werl som bjöd fina nöjen och förströelser, allt hwal bon epde lockaonde och flönt åt den unga fånga flikan. — Gubken suckadetr och gick til) fran der; det war hand enda röje att ro ut på fjör Men ån en gång fer ban fig tillbaka mot fön. fier, liksom mäntade han att der få fe det lila bufwudets mänliga nickning: men det war en dast balsamiaens ypriga rosor, som blandade fis med Almens fela pyramidiika blad — dock, uti ett les, iland några halfutspruckna njuponblommor, stodo Elaas hwita rofor alde: les som förr Hade mor satt dem dit, för att alädja gubber; eder år det Elaas ande fom flugit bit med dem, med en helsning från hens ne, hwars Ipfarde fratmtid fadren ej Fan fatta, men som få upptager modershjertats Nolthet, att enda i tyfibet, då far år der ute på sjön en långtonde suck flyger efter det, fåra barnets återfomhi? Wod somma tid går den unga Magnus åt ifonen, klädd i helgdagsdrägt. Omwart går du få tidiat min gogfe24 frågar hans bekymrade mor. Jute war du borta i altse och dansa med de andra kring Majssän. gen, inte har du sofwit em blund på helaste naflten — och ren år du färdig att gå i ffos gen, Magnus, Magaus! hivarendafie helgedag går då och grubblar i skogen — — fåra min gögfedl