Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1853, sida 2

Der wandrar dygden tyst sin bana, så obemärkt, — så oberömd af werldens dårar —, enligt wana föraktad, smädad eler glömd; ty hon är fattig, offrar ej åt flärden, och gör för litet buler hår i werldea. Der fer man fnilet modiat sirida en långsam kamp mot brist och nöd; de fly dock ide från hang sida, och haa får smida rim för bröd; hans sångmö måste bli en tjenariana, som smickrar hopen för att pengar win na. Men straxt bredwid en man marscherar, med stolt, ja nästan furstlia min, ban är ehwad han än skroderar, dock rå som öknens Beduin; han är så dum, men han har myat tilika, och sädasl å de dumma och de rika. Det går ett schåp, helt wisst en nolla, om hoa ej more höjd med guld, men nu hon werlden kan förtrolla, och hwarje lejon, fom har skuld, i henne fer fin framtids ljusa ssjeraa, och bår de qyldne bojorna få gerna. Der wandrar börs-zaristokraten, en sorts pygme i fordaa dar,