Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1853, sida 1

TT Iet— m 1 ma och kyssa ata, ej lätt sianigt, fom me noir skorna tro, ty bör hur fjärilen delsade den nys jödda rosen: Wälkommen till lifwet, sköna ros och wälkonmea på nytt, når du slutar lifwer! sfwen mi ha warit blommor, och warit få slade wid jorden, derför swäfwa wi få gerna frina wåra fordna syslar. och en dag kommo männer med werktya, och började gräfwa jorden, och gräfde upp rosenbusken, men warsamt, få att de ej skadade den. Då tänkte rofen: måne jag nu borr ifrån mir na sköna fyrar, blommorna, och ifrån all dens na herrlighet? Men hon hade ingen att med. dela fina tankar åt, in hennes späda syskon på rosenbusken slumrade ännu fom kaoppar. occh mäanerna förde rosenbusken til en ans nan ång, mer få rosor blomstrade der. Kalla sienar lågo bäddade på jorden, och kalla stenar rede fig ifrån jorden. Och ena dög torufpira srärkte fig mot himmelen, och klockorna började fjunga få forgligt. Och få kommo andra, farts Hlådda männer och buro en beten kista, fom de nedsänkte i jorden. Och en man feg fram och talade, och fade att i den lila kistan war ins nesluten en i förtid afbruten rosenknopr. Det knade rossa ej förstå, men hon blef sä änaslig. Oh männea fattade jord på den hia kislan, och planterade rosenbuskcta på grafwen. Men når morgonen kom, började den ena rossaknoppen efter den andra art öppna fig för