Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1853, sida 1

Rosen. Det war mår, den sköna lifwande måren. Solen började att stiga upp allt mr och mer tidigt, och dlickade få wänligt på den fåra jor: den och fmefte henne och fade: wakna äfwen du ur den långa wintersömnen; Fan du ej wara fullsöfd nu, efter flera månader? och jorden fån: de den lifwande wärman och började wakna. Och solen hade redan dragit tådet af sjöarna, och fiskarna kommo sprittande upp i wattenbrys net och tackade den wänliga solen. Och de muntra fåalarna hade redan länge sjungit och ropat till sina älsklingar, blommorna: den ena efter den andra, stucko upp sina små hufwuden blyga, få att de ej en gång wågade öyrna ögo nen, men solen rörde mid deros sgonlock, och de öppnade dem, och fröjdade fig med ala mar relser åt ljuset. Och ibland blommoraa på ängen stod en liten rosenbuske, och många rosenkaopyar på den slumrade ännu; blott en enda hade öppnat fig för den milda solstrålen. Och den nyut: fpruckna rosen blickade omk:iag fia, och fröjdade sig åt all den herrlighet som omgaf henne, men mest fägnade det henne, att hon kuade wända fitt öga uppåt mot ljaset. Och doa såg de sköna fjärilarna swäfwa ifrån dlomma tid blom