Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1853, sida 1

ana ARD Z solslråälen, det war fom om rosenknoppen under hade wela åter. upplefwa i dem. Och solen blickade Ifa wäpliat här, som på den förra ängen, och de få blommorna lysie lika hårligt Oh rosen hörde Ännu många gånger klockorna sjunaa, men bon tyckte nu att de siöngo f liufligt. Och många gånger kommo mänuer, och säukte kislor i jorden, och en man steg from och talade. Och rosen kunde ej rätt förs få hang ord, men hon tyckte att de Hingade så sköat. Då kom hennes goda wån, sjärilen och förs klarade dem, och fade: de betyda: När du wie nat fom ros, skal du fom fjäril få swäfwa oms krina dina fordra fyslrar, och få förmåga att höja dig mot ljuset, fom du få mycket älskat. En dag kom en liten flifa med fina twå små bröder, och de kaäfölo mid grafwen det roseabuskea flod, ochåätalade om lila syster, fom pwilade derunder. Och då de slego upp, br lickan rosen, och satte den mid fir barm. gjorde intet abs oudt, det mar få. warme mid det lilla bröstet. Men ifrån grafwen fyndade flicfan till nya lekar på ängen, få lätt går det för barndomen att glömma. Öch rosen börjar de känaa som en domning genom bela sitt mån sende, fom om lifwet flott bort. Och då hon alt mer och mer wissnade, kastade flickan bor henne, och deants blad spriddes kring rymder