Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1853, sida 1

Rin KRA fade Markisen, Hroad wår lott är afundswärd; aldrig har ett baad, mera ljuft, funnits til, ån det fom seden tjago år förenar of. ag tänker fom ni min wän; men emd lertid fattas en wäseadtlig punkt i mår Iyda. lJdag försiår, en afbild, fom alltjemt skulle råmiana of om hwaragdro, ett bars, fom ärf de ditt behag och dina dygder. Men; min ål ffade, fade morkisen, i det han tryckte fia bu sirus hand; Mat år icke mera än 38 år, jag är kaappt 40; ni äger alla ungdomens behag; jag också är Ännu icke aammal; det år möjligt, att denaa få läslge efterlänatade lycka slutligea blif. wer of beskärd, och kanhända att — — — — —. MM, min wän, hwad jag skulle wara Inde lig! Men når deana lycka inträffade, skulle den dock uppblaadas med mycken oro! Ett barn År en skatt fom man oupphörligt fruktar att för: lora, och som den obetydligasle tillfälighet kaa fråntaga of. Wi måte hafwa tmål 2 Emå, min älskade, sade Markisen, i det han höjde på fin, wi måne hafwa tre; ty med twå återfaller man i sam n äuaslan, i fall man skule förlora det ena. Fr, wi måne ha: wa tre oh d:rtid tre gossar. Med kärlek oh härdighet bör man icke förtwifla om någon: tiag. 8 sanning fade Morkisianar, i det hon log