Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1853, sida 1

Om Difpyter. (Sfwersättning.) (Forts. fr. föreg. Mir) Emedlertid hände fig en aftoa att de båda makarne, sedan de återkommit från spektaklet, superade tibsammans; sedan man slutat sin supe salte man fig tillsammans nåra brasan. Mar kisen, nöjd med fin dag och stämd för detta slags galanteri, fom man få ofta wisar andra qwin nor, men få fådan fin egen, fade fia hu firu några artigheter öfwer ljufheten i hennes blickar, fom alltid förtjuste honom, och öfwer smaken i hennes klädsel, som påminte honom om de första lyckliga dagarne af deras ÅE: tenskap. Markisinnan emottog allt detta beröm med blygsamhet, men på ett sådant sätt; att Hoa framkallade änun mera. J det man nu forte gick från artighet tid artighet, från loftal och til tacksägelser, hände fis omsider att samtalet afbröts, utan att tete a teten derigenom blef mindre iatressant. Läsarens skarpsianiah:t torde frikalla mig från att fyla denna lucka i deras dialog. Slutligen återfnöt fig samtalet med den inaerliga förtrolighet, som mankigtwis fås jer på dylika afbrott.