Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1853, sida 1

Den flora dagen randades; förmiddagens fed: sion på rådhuset war mycket piasam för herr Borgmällaren, fom aldrig förr hade gifwit få for middag. Det blef dot änditligen slut på öfwerläggninaarne, och Boramästaren fom hem, samt hana jul tläda om fig innan gästerna började anlända. När alla woro samlade, satte de fig till bords; Läkaten och Apolhekaren näst intil wärdranan. Pummerssaladen serwerades snart, och Låfa: ren war den förste att smaka den. Han fann smaken besyanerlia, men toa likwäl änau litet; ja det mar samma owanliga smak. Hins gran: ne Apothepkaren fana detsamma, men ingendera wille göra någon anmärkning. De lade blott ifrån fig qafflarne, och de öfriga gäslerae följe de exemplet, en efter annan. Men når pros sien D:r Gisgogapius, fom mar upfterhets-ifs rare och fror-åtare, hade tagit fig munaen full i förna taget, gjorde han fig hals öfwer Hufs wud af med alltsammans och utbrast häpen: — Det år bränwin. — Owad befalles, herr Docktor? frågade wärdinnan förskräckt. — Det år bränwin vpå salladen, fru Borg: mästariana. — Ref, jag ber om förlåtelse, det år iageatiag aanat än ättiko. — Ja iaföl Stadsläkaren, Herr Prosle, fom