Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1853, sida 1

predikar så warmt mot bränwinet, wet säkert icke hur det smakar. — Jo det smakar ssom brinnande swafmel. Miaa grannar kunna säkert intyga det. — Ya, herre Gud, det år werkeligen få olpdligt, fade Borgmästaren. FEFag ber få mycket om förlåtelse. Förmodligen har något misstag skett i köket. — Utan twifwel! Efter middageas slut skyndade Borgmåftarins nan uti föfer för att båda raasakaiag med pigorna. Det utröntes snart, att ingen ättika fanns i huset. Men i den buteljen, bwarur kokerskan hält på salladen, war äanu litet fludiam qwar, fom befanas wara bränwin. — pwilken war det som Åwar ute för at föpa hem ättika i morser? — Det war Christine. — Hör du, Christine, hwar Har du köpt den här ättifan? i — Hos patron Haffselins, der wi alltid handla. — Begårde du riktigt ättika? — Fa, wisst gjorde jag det. 4 På eftermiddagen begaf fig Borgmåfaren sjelf til patron Haffselius för att förehåla Honom hans oordentlighet. Han träffade i bor den den bodbetjenten fom utlemnat bränwinet åt Christine.