Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1853, sida 2

fade ett ögonblick tillbaka; derpå rorade han: — För tusan! Är det du, Cbristian Hennes ee farl, hur fer du ut, och haad gör du hår? — Kommer ni då ändtligen? — swarade Chrisliaan pennemand murrande — hela dagen har jag slått här och wäntat på er; den ena pipan efter dea andra hafwa de förbannade Fransmänaca skjutit ur muanen på mia, en gåag har till och med en blyhöna bortryckt ett stycke fött ur hufwudet på mig, och näfwen den är det wäl slut med. Detta år nu den sista hela pipan, och nu år det bra att fjutandet ändligen upphört annars hade wäl denna också blifwit bortryckt, och då hade ni fått slå der med torra munnen. Derm.dräckte Christian Hennemand. fin hers re den brinnande pipan, hwilken denne mottog och under der han med werklig smak började: röka, fade han: — Det är sannt, att jag i dag låtit dig långe wänta, men fer du, Fransmännea mile i dag ej löpa få fort. : Wellingtoa hade med förundran afhört Blächers och bang tjenares samtal, ån såg han på fålt: marskalken, än på piomästaren, och ån på de öfwer marken spridda kuloraa Hmilfa tydligen utwisade huru farlig denna punkt warit under skjutningen. Såret i hufwudet syntes betyd: ligt, Hang haad mar fullomligt söndersplittrad,