Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1853, sida 1

lervivor, hwilket utgjorde det dyrbaraste af Blächers fältekipering. Gick en pipa fönder, få war det en händelse, dwilfen för mår game le hjelte mången gång war af mera betydenhet ån en liten skärsmytsling med fienden. Dea blesferade: blef i fådana fall noga undersökt, och war skaftet icke alt för nåra hufwudet af brutet, få blef hon stäld bland invalideraas får och erdöll nomnet ,,ftwmp,,; af en fådan siump begagnade fig fältmarskalken wanligen på marschoch) rekognosertags-ridter, och ganska mången eftump blef bonom, såsom ögoawiltnen förfålra, af fiendtliga kulor bortryckt från muanen, få att han dlott hade ändan af skaftet qwar. Blächers pipmåftare mar under befrielsekriget en Mecklenburgare, liksom Blicher sjelf född i Rostock och honom på alt fått tibgifwen. Jngen käade såwål ada den gamle hjeltens små eleubeter, fom Cyristian Pennemann, och ingen wisste alt så wäl passa fig efter dem. Sin egentliga tjenst fåfom pipmåftarc förwaltade Henneman med störsa trohet och nåfan fmårsmilt ifwer: den war ide säker om sitt hf, fom skadade kislan eler gjorde försök, att ur densamma taga till ech med blott en siump. Dennemann wisste noga huru många kompletta pipor, blesserade (på hwilka blott en del af flaf: tet felade) och (umpor, kislan innehål, och råks nade dem alla Lördagsqwällar, ald:ls fom en girigbuk fina blanka rilsdalrar, och blef aästan