Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1853, sida 2

swallaiag, wågat tillåta fig ömma, brdjande ord. Och denna himmelska dalkulla, som han drömt få öfwerjordiskt frön, mar ingen annan än döden, tant Amalia von Walden. Det war icke alldeles otroligt, ty tant Ama lia war liten och smärt, samt hede en akrthrrit hals, hwilken tog fig mål ut mid ljus. Men det år ide möjligt, tånkte Han, att jag få kunnat bedraga mig. Det måne hafwa warit mer ån en dalfuda. Det måtte jag fåga, fade döden, tant Amar lia, att lila Berahard brås på fia far: han år få tystlåten 1 fru timmerssällikaf. Mår Bernhard i går dansade med mia, få talode han ide ett enda ords och jaa mar både klädd och förde mig fom en ung fiicta. RÅ Gudskelof! då mar det ide Hou tänkte Bernhand med lättadt hjerta. IF detsamma aamälte betjenten på em aång grosshandlar Pankert och Fongl. sekter! Kus ning; den fednare tidens konal. såkreterare, fom hofwa litet mer än bara frocken. De båda herrarne hade dernere i vortadae gen blifwit för otåliga, och ingendera wille fom ma fil. 7 äro målfomna, fade tant Cleme tinel! vv Stofholmskavaljerern: äro bra artign. fom så der uppwakta efter en fatigerande bal, och sjelfwa tillstä!arne sedan, jo, jag tadfart