Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1853, sida 1

ter, iawände damen fötaraad. Yowad bryr jag mig om den äldera. AT! du uppredar ens daft detta för att föröka min saknad.— Farmål? sade kärleken; Ywackra olyckliga, farwäl. — Uf, det år då ditt rena alwar, att du wil lemna mig? Ad blif qwar, blif qwar, blif änau någon tid hos mig. Jaa år trettio år, det år sanat; men mitt hjerta år kaappt 20, och jag känner att siag wäl skall kuana älska ända till 404 — .lnda till 40 in wäade fårs lieken förwånad. Af år det möjligt, att min regering skule funna hiona få långt. Ni har då några förslag? — Jag har ett föremål, som jag tillber, och jag fan ej förmå mig att öfwerae der. — NÅ wal, tilbed då detta för remål af wänskar, men ej mera af kärleäk. — Ack! der år färlek, jag har för honom; blotta wänsskod år cj för en fjäl få liflig fom ma. För örriat, hwad gör det tid saken, om jag älskar 10 år mer eller mindre; hwad ondt fan det göra dig? — J saanina fade kärleken, är det icke wådliat för mig; fon tjenar ej egentligen andra ån de ömmalsle och eldigaste hjertan, alt annat år endast tilfålliaheter och räknas blott til minga smä upptåg och tidsfördrif. — RÅ mål, fade damen med en intagande mine, låt då mig få höra dina små tidsfördrif; och må det Åtminno: ne wara mig tillåätet att älska änun i 10 år td... allenast 10 år, det år alt hwad jag begär. DÅ du efter 10 år kommer igen, få