Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1853, sida 1

se henne höra bena, älska och, om möj rädda hinve.! — De älstonde todo beaae sem biidet och sågo vå mig. ÅÄndtligen utli töt kapteaen: Huru, fa ung man her marit bo The re, fom hennes kammar inaafru! Ajstywärdt! Det skulle jag tåla?! — oRj row jag tål Å inte: kasla handsken ät mis! Sficka mig samma wäg fom honom hwulkea i morst Ht det dödliga fåret af er band! Wid Gud! jag ofwuadas bang öde, och toae med alöf je hans plägor i utbyte mot minga! — RP Guds fade kaptenen med förmildrad stamma: 7Hwar: om erinrar ni micr! ... Therese! tibade han Du hade tagen aniag om denna förkflådningt — Re! nej! rorte jag: För bingeas skus); Låt tagen stuaga falla på Thereje. Som mån: tana, ide fom fammorjungfru, her hon tibåtit mig nalkas henne. Fogen knappnäl har jag warit få lycklig att fäna till, iatet band har jag wågat uprlösa. Se här ... tillade jaa erinraade mig Tberesao biljett, fom j g änru bar bog mia: YÅS denna lapp fom jag för en timme sedan bekom, och fe deraf sannmaen af mitt fubfemiaa tukoantto. i fall nitror döda boksäfwer bättte ån Åyerelez belgoostea och utbrottet af min måtta — kurten Op: nade biljetter, oc) bön deu t mac ljulit, för att g9eomögaa der. Emalertid n ände Tekrese fit ansigte til mig och sade: kena är det mer ligt oc du brdreg mg? Jag trodde dig och hell